Avslappnad men inte passiv
Under de första åren med min sjukdom, låg jag ofta på sängen och vilade. Jag tyckte att jag blev bättre av det. Nu i efterhand har jag insett, att det förde två negativa saker med sig. För det första, gjorde det mig väldigt passiv; jag började med tiden mestadels att tänka på alla saker jag inte kunde göra. Det om något, gör väl vem som helst deprimerad! För det andra, gjorde jag inte alla de saker som var bra för mig, och då menar jag både fysiskt och psykologiskt.
Även om jag fortfarande gör väldigt många fel, som till exempel att surfa med mobilen, eller att plocka med mig alldeles för många matvaror i butiken, så går det bättre. När det går väldigt fel, måste jag ta det lite lugnare några dagar, men jag har insett att jag måste börja göra saker ganska snabbt. Jag ligger inte längre på sofflocket. I stället försöker jag kanske den första dagen, att vara ute och röra på mig. De första två veckorna, försöker jag sedan handla bara ett fåtal saker åt gången, plocka ur diskmaskinen två saker åt gången, och så vidare. Från tredje, fjärde veckan kan jag sedan köra på i ganska normal hastighet. Vissa saker, som att virka, eller att använda datorn på "normalt sätt", kommer jag kanske aldrig att göra. Men det kan jag faktiskt leva med.
Jag har inga barn, vilket gör det betydligt lättare för mig att ta det lugnt när jag behöver. Oftast har jag också min make till hjälp, men jag tror att jag skulle klara mig bra även utan honom. När jag behöver ta det lugnare, lagar jag "enklare" mat, försöker se till att inte stressa, träffar vänner och gå på bio (båda dessa saker är avstressande för mig, samtidigt som jag vilar fysiskt), är ute och rör på mig ofta, samtidigt som jag försöker göra saker i mindre doser.
