Vem avgör vilka handikapphjälpmedel du ska få?
Jag lider sedan tio år av tietzes syndrom. Det innebär att jag inte kan utföra statiska sysslor med mina armar i någon större utsträckning, såsom bilkörning eller datorarbete. Eftersom jag bor i en storstad med bra kollektivtrafik så saknar jag inte bilkörningen. Att inte kunna arbeta framför datorn däremot, känns som ett rejält handikapp.
För att på egen hand försöka lösa mina problem, köpte jag för många år sedan en diktafon för att kunna tala in mina tankar. (Jag inser först nu vilken tur jag har, som kan tala.) För att kunna ta minnesanteckning vid möten eller så, är en diktafon perfekt. Men, det finns alltid tillfällen när saker och ting måste ner på papper.
Jag visste även vilka datorhjälpmedel jag behövde för att få ner mina tankar på papper. Saken är nämligen den, att innan jag blev sjuk, så arbetade jag med så kallad språkteknologi (det vill säga, datorbearbetning av talat eller skrivet språk). Det jag behövde var ett program som heter Voice Xpress, som sköter omvandlingen från talat till skrivet språk, och en mikrofon.
Sagt och gjort, jag ringde till arbetsterapin i kommunen där jag bor. Arbetsterapeuten kom hem till mig och vi diskuterade mina behov. Hon visste inte vad språkteknologi var, men jag trodde ändå att hon var med på noterna. Men, trots att jag sen ringde till samma arbetsterapeut ett antal gånger, så händer ingenting. Jo, hon slutade faktiskt att svara på mina samtal. ;) Ska man skratta eller gråta?
Det var först när arbetsförmedlingen hörde av sig, för att se om de skulle kunna få ut mig i jobb, som saker och ting började hända. Ergonomen på arbetsförmedlingen hade hört talas om Voice Xpress, men skulle nog inte själv ha föreslagit det för mig. Men, för henne var det självklart att vi skulle prova programmet.
Sedan jag fick mina handikapphjälpmedel, har jag kunnat bli självständig på ett sätt som jag inte kunde vara innan. Tänkt dig själv att alltid behöva be någon annan att skriva saker åt dig; myndighetsbrev, kärleksbrev eller kanske till och med din dagbok. Jag känner nu att jag har fått tillbaka mitt människovärde, och depressionen som jag har dragits med i flera år har lättat något. Bara tanken på att jag kanske kan ta ett skrivjobb i framtiden gör mig glad.
Det lustiga i kråksången är att så fort arbetsförmedlingen hade beviljat mig hjälpmedlen, så fick jag dem även via arbetsterapin i kommunen. Jag undrar bara vad som hade hänt om jag inte själv hade vetat vilka hjälpmedel jag behöver. Och, hade någonting alls hänt om jag inte själva hade drivit på?
Trots allt en optimist. Hälsningar Sara
